Den äldre herrn
Varje morgon tar jag mig till arbetet på cykel eftersom jag älskar att cykla. En morgon lade jag märke till en äldre man sittande på en bänk i solskenet med sin rullator bredvid. Han satt där varje morgon de följande två veckorna. Jag märkte att han trivdes med att befinna sig utomhus utifrån den fina solbrännan han hade och så log han alltid. Ibland läste han tidningen och han var alltid avslappnat men propert klädd.
Detta var Thorkild, en herre på 97 år som bodde på ett äldreboende. Låt mig berätta hur jag lärde känna honom och hur det förändrade mitt liv. Jag hade precis bläddrat igenom bilder på 30-talets Köpenhamn som på den tiden var ett lyckligt cykelinferno och jag insåg att HAN hade troligen cyklat runt i staden varje dag. Han hade förmodligen njutit av det lika mycket som jag gör idag.
Cykeln som transportmedel
I generationer var cykeln det FRÄMSTA transportfordonet för sex av tio familjer i städer som Los Angeles, Rom, Tokyo och Sydney. Faktum är att dagens äldre generation växte upp när pendlingsavstånd till och från arbetet på 25 kilometer eller mer, hörde till vardagen. Under efterkrigstiden var cykeln både ett billigt, lätt och smidigt transportmedel. Under 50- och 60-talet ersattes dock cykeln sakta men säkert av bilen, men i några få städer som Köpenhamn lyckades cykeln få en comeback i slutet på 70-talet och början av 80-talet. Cykeln har därefter fortsatt vara det viktigaste transportmedlet. Det är fortfarande det enklaste och mest tillgängliga formen av transportmedel och inte minst det transportmedel som genererar mest glädje.
Att bli gammal
När vi blir gamla kan det hända att våra ben och våra ögon hindrar oss från att cykla på egen hand och vid något tillfälle, vanligtvis runt 70-års ålder så slutar vi att cykla helt. Jag har hört oändligt många historier om hur man motvilligt gett upp cyklingen för att man är rädd för att ramla eller få en bildörr uppslagen på sig. Lika många gånger har jag fått höra hur man saknar glädjen och friheten med att cykla lika mycket som den personliga mobiliteten.
En galen idé
Allt detta fick mig att fundera: den äldre herrn, Thorkild, han måste också sakna cyklingen. Hur kan jag få upp honom på cykeln igen? Jag kunde helt enkelt inte släppa tanken. Så en augustimorgon dök jag oanmäld upp på ålderdomshemmet utrustad med en hyrd rickshaw. Jag var medveten om att det var en galen idé och att de förmodligen skulle slänga ut mig, men jag hade bestämt mig att i alla fall försöka. När jag klev in så möttes jag av en person ur personalstyrkan och jag förklarade för henne att jag var en granne med en rickshaw och att jag erbjöd de boende en cykeltur. Det kunde mycket väl ha varit slutet på historien, men den trevliga personen sa till mig: ”Det låter som en trevlig idé. Låt mig höra efter”. Hon försvann iväg in i dagrummet och efter drygt två minuter senare kom hon tillbaka arm i arm med en äldre dam och sa: ”Gertrud och jag skulle gärna vilja ta en cykeltur”. Medan de tog plats i cykeln så frågade jag Gertrud var hon skulle vilja åka och hon svarade kvickt att hon ville åka till Langelinie. Strandpromenaden längs med hamnen är ett ställe som alla köpenhamnare har besökt i generationer för söndagsutflykter på cykel, för en glass eller bara för en promenad. Jag fick även veta att hon hade en alldeles speciell koppling till hamnen. Hon berättade att hon bott på Grönland i många år efter kriget och att hennes barn vuxit upp där. Detta var där Grönslandsbåtarna brukar lägga till. Hon berättade att hon alltid kunde känna lukten av tjära, höra fiskmåsarna och förnimma all aktivitet.
Cykelturen varade närmare en timme och när vi anlände tillbaka till äldreboendet så kände jag ett starkt band med Gertrud, denna främling. Det kändes nästan som om jag gjort en tidsresa tillsammans med henne. Efter att jag släppt av de båda damerna på äldreboendet så lämnade jag stället med en nyfunnen känsla.
Effekter
Dagen efter fick jag ett samtal från föreståndaren på äldreboendet. Hon ville veta vad jag gjort med Gertrud och tillade snabbt ”nu vill alla boende ut och åka cykel!” Upplevelsen måste haft en djup inverkan på Gertrud. Jag hyrde därmed rickshaw’n igen och började ordna regelbundna cykelturer på min fritid. Jag ger DEM en ny form av mobilitet och det gav MIG en fantastisk ny syn på min stad och en väldigt otippade vänskap. Jag kände mig som en upptäcktsresande i ett outforskat område.
Thorkild, den äldre herrn på bänken. En dag tog jag även med honom på en cykeltur. På väg genom en av parkerna utbrister han plötsligt: ”Jag har bott där inne” och så pekade han mot en gammal militärbarack vid Rosenborgs slott. Det var då jag fick vetskap om att han varit högvakt under 18 månader 1938, 76 år sedan. Han hade även ägt en underklädesaffär i 25 år mitt i centrala Köpenhamn och berättade hur man mätte upp en kvinnobyst på rätt sätt. Jag insåg i detta läge, att jag fortfarande hade mängder kvar att lära.
Staden Köpenhamn
Jag insåg att alla dessa fantastiska historier var för bra för att inte fler skulle få uppleva dem. Jag skrev till Köpenhamns kommun och berättade vad jag sysslade med och undrade om de skulle kunna tänka sig att sponsra äldreboendet med en rickshaw. Till min stora förvåning ringde en entusiastisk kvinna vid namnet Dorthe, från Köpenhamns kommun några veckor senare. Hon berättade att detta var precis sådan medborgaraktivitet som hon letat efter att stötta. Skulle jag vara intresserad av fem rickshaws till fem olika äldreboenden? Absolut!
Utrustad med fem cyklar samlade vi vänner och boende i området för att organisera en cykeltur genom Köpenhamn. Över hundra personer dök upp och gjorde de fem cyklarna med tio passagerare sällskap. Två TV-stationer och en mängd nationella tidningar bevakade cykelturen och plötsligt hade vi 30 frivilliga personer som anslöt sig till projektet. Under följande säsong var samtliga cyklar ute flera gånger per dag och skapade äventyr för både de äldre och volontärerna. Så föddes Cykling utan ålder.
Enastående resultat
Ganska snart började Cykling utan åder att spridas till andra kommuner i Danmark och Norge, endast genom muntlig kommunikation och feedbacken vi fick var fantastisk.Vissa äldre började prata igen. Dementa personer visade mindre aggressivitet efter cykelturerna och istället en gladare och mer tillfreds sinnesstämning. De äldre som saknade syn förklarade för volontärerna att cykling handlade om att nyttja sina sinnen: ”Känna blommornas doft, höra fåglarna sjunga och känna vinden i håret”. Jag kan inte annat än instämma. Det är vad det hela handlar om, vi är här för att kämpa för de äldres rätt att känna vinden i håret.
Förlora vittnen
När vi blir äldre så förlorar vi vittnen till våra historier och våra liv. Tänk dig att inte ha någon i din närhet som upplevt det du upplevt. Tänk dig att inte ha någon att skratta eller gråta med. Tänk att snart kommer dina historier att försvinna med dig. Vad jag fann så häpnadsväckande var hur en enkel cykeltur med en eller två passagerare kunde ha en sådan djup i verkan på livskvaliteten. Inte bara för de äldre som kanske brutit sig fria från social isolation, men även för volontärerna som upplevt förnöjelsen att hjälpa andra.
Detta är inte ett projekt som attraherar den vanliga typen av frivilligarbete, den inbitne volontären. Cykling utan ålder handlar mer om att den vanliga medborgarens önskan att förändra och berika livet för någon annan. Det handlar om att skapa relationer mellan människor.
En av ”piloterna” Roberto, en stilig gentleman i 60-års åldern med Italiensk charm, startade sitt engagemang på recept. Hans läkare hade sagt år honom att han behövde gå ner några kilon och röra på sig mer. Den ordinerade medicinen blev Cykling utan ålder. En annan rickshawpilot förklarade under en cykeltur: ”Man behöver inte låtsas att det är fantastiskt. Det ÄR helt enkelt fantastiskt.”
Vänskap
En yngre volontär fick i princip nya farföräldrar genom vänskap med ett äldre par från ett närliggande äldreboende. Paret firade nyligen sin 70:e bröllopsdag. Deras cykelturer är inte schemalagda utan möten vänner emellan. Han utför inte en uppgift för att han måste utan för att han vill. Jag fortsätter att förundras över alla historier och erfarenheter från de över hundra äldreboenden som hitintills har anammat initiativet. Jag känner en oerhörd ödmjukhet att få bevittna människor i rullstol som aldrig trott att de någonsin skulle cykla igen, kommit tillbaka till äldreboenden leendes och sjungandes. Med nya historier och en förnyad aptit på livet. Det är den typen av positiv inverkan som ger mig entusiasmen och får mig ur sängen om morgnarna. Jag älskar att se andra personer hitta samma gnista.
En djärv tur
För tre dagar sedan anlände vi tillbaka från vår längsta tur hitintills: med 10 rickshaws, 20 äldre passagerare mellan 70 och 90 år och 15 piloter, genomförde vi en 300km långt äventyr till Hamburg. Jag kan fortfarande känna sviterna från sista dagen i benen när vi tog oss fram på ren och skär adrenalin.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den inverkan vi hade på dessa underbara människor. Sigrid, en 90-årig dam ställde sig spontant under middagen under dag två och förklarade för oss att hon inte varit på semester på 15år och detta var den bästa semestern hon någonsin upplevt. En annan dam uttryckte sig följande: ”Jag känner mig levande igen.” Hon var en av de så kallade svaga passagerare på resan. De flesta av passagerarna använde vanligtvis rullstol eller rullatorer men under resan glömdes dessa bort. En annan intresserat aspekt var att många av passagerarna berättade att de inte behövde sin lugnande medicin inför natten för att somna.
På vägen tillbaka till Danmark började våra äldre passagerare planera nya cykelutflykter till Paris, Berlin och Amsterdam. För sex månader sedan hade jag varit tveksam men nu vet jag att inget är omöjlig.
Thorkilds födelsedag
Thorkild och jag firade vår vänskap för två veckor sedan på hans 97:e födelsedag, men ett riktigt gott glas vin. En speciell upplevelse som vi både uppskattade. När kyparen hörde om det speciella tillfället gjorde han ett exceptionellt undantag och lät oss ha de speciella vinglasen utomhus. Den kvällen pratade vi nog med över 50 främlingar i Köpenhamn. Folk kom fram till oss och ville uppleva detta speciella tillfälle med oss och även deras liv påverkades av denna händelse. Vad jag lärt mig av Cykling utan ålder är att livet kan och bör vara underbart även när du är närmare hundra år. Livet på ett äldreboende kan och bör vara ett ställe med glädje och med fortsatt mobilitet. Du kan också bjuda in en granne eller en komplett främling till en resa genom tid och stad. Genom detta kan vi skapa bättre liv. Allt handlat om att skapa nya relationer.
Fantastiskt initiativ.
Jag ska försöka starta upp “Cykla utan ålder” i lilla Orsa, Sverige, där vi har två äldreboenden och många äldre ensamma ute i byarna. Vi är ca 6 700 innevånare. Cykla är fantastiskt!! Att känna vinden i håret är underbart.
Var köper man in en rickshaws och vad kostar en sådan?
Hej Margareta
Det lyder spændende. Skriv til os på start@cyclingwithoutage.org og læs mere på cyklingutanalder.se.
Ole